Hjärta

Jag har inte gråtit så mycket som jag gjort de senasete 2 timmarana på länge. Tårar som kommer från förvirring, chock, smärta, besvikelse och av att bli förrådd.

Igår kväll kom vi hem från Perdue Invitational och alla var glada och lättade att trötta åka ifrån an mycket bra tävling (mer om det senare). Vi längtade alla hem till det traditionsenliga college partyt efter en stor tävling. Vi kom tillslut hem och hade en väldigt rolig kväll ända tills det hemska hände.

Idag blev hela tjejlaget utkörda ur simhallen till konferansrummet i simbassängen efter insimmet. Där hade vi ett nästan 2 h långt möte med en psykolog som försökte få oss att förstå, en gnutta bättre, varför vår älskade lagkamrat försökte att ta livet av sig igår natt. Hon är okej nu, men var på sjukhuset hela natten och är under "bevakning" nu eller vad man ska kalla det.

Jag har aldrig varit nära eller drabbats såhär av något liknanade och jag har lärt mig otroligt mycket idag. Det är svårt att förstå sig på människor, till och med vårt eget inre är krångligt nog ibland. Det är så viktigt att prata om känslor. Att lyssna. Att våga söka, och att ge, hjälp. Ingen nyhet, men att alkohol påverkar en att ta dumma beslut.

Om jag tyckte att tjejlaget här i Louisville var sammansvetsat innan, är det inget emot var vi är nu. Det känns som om alla förstår hur viktigt det är med tillförlitelse och att man alltid måste låta de människor man älskar få veta det.